Vilken dag
I dag har jag haft en dag som jag sent ska glömma.
Det började med att Cicci och jag skulle samåka till jobbet. Jag väntade i bilen när Cicci gick in på dagis för att lämna Alfons. Det dröjde ganska länge och när Cicci äntligen kom ut i bilen ser jag att hon gråter.
Alfons dagis är ett av de sämsta som jag har erfarenhet av och det vill inte säga lite. Med mina tre egna barn och numera sju barnbarn så har jag varit i kontakt med många daghem.
Det som hände i dag (och händer de flesta dagar) var att ingen kom och tog emot Alfons. Cicci försökte få någon av personalen att välkomna Alfons och ta hand om honom så att hon kunde åka. När en fröken äntligen gjorde en notis om att dom var där så säger hon. - Har du klätt av Alfons, vi ska ju gå ut. Du får klä på honom igen.
Det vet vi alla att det är känsligt för barn att lämnas och att tryggheten är jätteviktig. Alfons förstod inte vad som var på gång när han skulle kläs på igen och började gråta. - Vad är det med dig Alfons säger en fröken. Vad håller du på med, säger hon med irriterad ton.
Att lämna ett gråtande barn på dagis med personal som inte alls ger trygghet är nog det värsta man kan göra som förälder.
Jag kände hur ilskan välde upp. Det är inte första gången det är problem med det dagiset. En gång när jag hämtade Alfons gick han ute på gården och grät. Ingen fröken gjorde något för att trösta. Han var genomfrusen, händerna var på väg från rött till blått. En annan gång när Kent hämtade så säger en fröken med barsk röst - I dag har Alfons inte varit snäll. Alfons blir snart 2,5 år så han är ingen storkille som klarar sig själv.
För ett tag sedan när Cicci och jag hämtade så var det en liten flicka, max 2 år som var ensam på framsidan av huset helt utan uppsikt. Alla fröknar var på baksidan av gården. Hade inte Cicci sagt ifrån skulle jag ha filmat händelsen och skickat in till kommunen. Jag ångrar att jag inte gjorde det. Det är sådant som gör att barn på dagis skadas och ännu värre saker har tyvärr också hänt.
Hur som helst, i dag blev måttet rågat. Jag ville att vi skulle åka tillbaka och begära ett möte med ansvariga men Cicci ville inte. Hon tror att om vi klagar så blir det bara värre för Alfons. I stället sa hon - Du får gärna ringa till kommunen och försöka få plats för honom på ett annat dagis.
Jag blev glad att hon gav mig det uppdraget. Jag ringde och pratade med de som planerar och ger barnen dagisplatser. Vad jag sa och vilken attityd jag visade vet jag inte. Jag var väl kanske för känslomässigt engagerad för att vara saklig, eller så var jag saklig tack vare mitt engagemang.
Samtalet var ett av de bästa jag haft på länge. Det resulterade i att Alfons får plats på ett nytt dagis och han får börja där redan den 5 december. Underbart.
Jag tog naturligtvis tillfället i akt och berättade om alla dåliga upplevelser som vi haft på dagis. Det är en skyldighet tycker jag, det finns säkert andra barn och föräldrar som har samma problem som Cicci och då är det viktigt att problemen blir kända. Jag hoppas att någon synar hur det egentligen fungerar på dagiset.
Tack till dig på kommunen som var så lyhörd och hjälpsam, sådana som du skulle det finnas fler av.
Man ska inte tiga och lida oavsett vad det handlar om. Man ska säga vad man känner och tycker. Har man inte för avsikt att vara dum eller såra så resulterar det oftast i något som är bra.
Nu ska jag läsa kvalitetsredovisningarna från både det gamla och nya dagiset. Det ska bli intressant att se vad dom redovisar.
Tyck inte att jag är en curling morsa. Hos oss har vi bestämt att den som (för uppdraget) sopar bäst ställer upp och sopar även för de andra i familjen. I dag var det min tur att sopa.
Här är lilla hjärtat Alfons som mormor ömmar om kärt.
.
