annicalh

Jag vet inte varför det känns så svårt att komma igång.

Det är svår att komma igång med det mesta den här hösten. Känner mig trött för jämnan, trött och nedstämd. Har varit till doktorn, dom har tagit massor med prover på mig men hittar inget fel bortsett från ett för högt och fladdrande blodtryck. Kan jag vara deprimerad?  Hur är man då. Jag tror att man bara vill ligga kvar i sägen på morgonen och dra något gammalt över sig när man är deppad. Så känner jag det inte. Jag vill göra mycket men det känns som orken bara inte finns.

Jag känner mig ofta ledsen fast det inte har hänt något som gör mig ledsen, varför. Jag har varit förskonad och inte behövt känna riktigt djup sorg tidigare. Sedan jag miste mamma vet jag hur det känns. Jag tycker att det har gått riktigt bra, tycker att jag har varit realistiskt och stark. Kan det vara sorgen som gör att jag mår så här. Den frågan får jag nog inget svar på.

Den 23 september skulle Mamma ha fyllt 77 år. Dina fördelsedagar var det ingen som glömde bort, dom firades alltid. Även i år var din fördelsedag en högtidsdag om än en sorgsen dag. Det går inte en dag utan att jag pratar med dig. Du har givit mig styrka genom hela livet, jag hoppas så att det ska komma en dag då du ger mig styrka igen trots att du inte finns med mig fysiskt. Ibland när jag har mina stunder med dig känner jag att du finns där och ger mig tröst, jag är säker på att dom stunderna kommer att blir fler och fler.

Älskar - Älskar - Älskar dig Mamma.



Du sa till mig sista veckan i livet. - Du måste vara rädd om dig Annica och leva ett sunt liv. - Det är klart mamma att jag ska göra det, svarade jag dig. Hur är det med den saken i dag. Som överviktigt, passiv "Soffliggare" kan jag inte säga att jag lever ett sunt liv. Jag säger ofta till Kent, - Vad ska vi äta i helgen. Jag gav dig faktiskt ett löfte, det är dags för mig och vakna nu och verkligen hålla det löftet. Har jag inte svikit dig förut ska jag inte göra det nu och jag ska inte svika mig själv heller. Här får du mitt löfte, jag ska gör ALLT jag kan. Nu börjar en ny fas, JAG LOVAR. Från och med nu ska jag fråga Kent, - Vad ska vi göra i helgen.

Det var allt för nu. Det känns otroligt skönt att jag kommit igång med skrivandet igen. När jag skriver ser jag vad jag tänker. Allt blir så mycket tydligare, så mycket klarare.

Tack Mamma, nu känner jag mig stark och glad. Det kommer gläjetårar.