Nytt badrum
Äntligen ska det blir ett nytt badrum.
Vi har bott här i huset i snart två år nu. Badrummet var ett av det första vi skulle renovera när vi flyttade in, men så har det inte blivit. Det har sett så risigt ut så jag har inte velat bjuda hem folk, första månaden var det väl ok men när inget händer känns det ganska genant med gäster där inne.
Mörkblå matta på väggarna, ljusblått porslin och orange matta på golvet. Hur kunde man någonsin tycka att det var snyggt.
Kent har gruvat och flytta fram renoveringen hela tiden. Vi skulle leja bort allt så att det var klart när vi kom hem från vintersemestern för snart två år sedan, det blev för dyrt.
Vi skulle göra det förra sommaren när vi kunde bo i stugan för att slippa bo uppe i renoveringen. Så blev det inte.
Vi skulle göra det nu i sommar, ta lite tid av semestern. Så blev det inte heller, men nu är vi på gång i alla fall. Kent river för fullt. Vi får se hur långt han kommer själv, viss hjälp måste vi ha. Kent kan göra det mesta men vatten, avlopp och el det går han inte på. Vi får se hur det blir med ev kakling eller mattsättning, skulle tro att det får blir hanverkare även där.
Vi har inte bestämt hur det ska blir, jag är lite inne på en mix av kakel och pärlspont. Har sett en del fina exempel i inredningstidningar och på nätet. Nu blir det att börja fundera på allvar, snart måste jag veta hur jag vill ha det. 
Här är det kofoten som gäller. Det är en fast halvvägg bakom porslinet som skulle bort. Det är fyllt med någon typ av skum, han har det gör ett tag skulle jag tro.
Appro på skum måste jag berätta en episod från min barndom.
Min pappa var en mycket händig och uppfinningsrik person som höll på med det mesta både i jobbet och på fritiden. Det här var någon gång på 60 talet. Pappa hade fått för sig att han skulle tillverka ett flytande materiel som kunde expanderade. Han hade tänkt att det skulle vara i skärmar på bilar för att dessa inte skulle angripas av rost. Han blandade och donade, så skulle han kolla om det fungerade. Jag var med honom nere i källaren där testet skulle äga rum. Hur han fick att att börja expandera det kommer jag inte ihåg, det jag däremot kommer ihåg är hans förtvivlade ansiktsuttryck när det aldrig slutade att växa. Det välle ut som en otäck massa som stelnade, det for överallt och säkert täppte till golvbrunnen också. Jag han var uppfinningsrik min pappa. Jag undrar, hade han fortsatt hade jag kanske i dag förvaltat någon lönsam kemisk industir.
Det skummet som Kent tar bort nu påminner mig om det jag såg på källargolvet på 60 talet.
Jag är jätteglad att vi äntligen börjat med badrummet, det får ta hur lång tid det vill bara det blir fixat någon gång. Duscha får vi göra hos Petra som bor alldeles här intill. 
Jag undrar om det är Kent eller jag som är gladast just nu, jag tycker att han ser lite förtvivlad ut. Det kommer att gå jättbra, Kent fixar det mesta.
Äntligen................
