annicalh

I går efter jobbet åkte vi ner till stugan. Så otroligt skönt att komma hit. Det finns inte en människa på hela området, det är bara vi som är här. Inte ens Anders är hemma - Vi saknar dig.

Det är betydligt mycket mera snö kvar här än vad det är inne i stan men så är det alltid. Vårsolen når inte över trädtopparna till vår tomt så här tidigt på året.

I dag har jag lagat mat i de stora grytorna. Jag älskar att laga mat och fixa här nere. Det är väl nostalgi från tiden när alla barnen bodde hemma. Kålpuddingen och köttfärslimpan står på kylning, bra att ha kommande vecka. Nu ska jag grava en laxsida som vi ska ha till påsk och så ska jag göra ungsstekt lax med Västerbottensost till middag.

Kent är ute och tar ner några små björkar som skymmer solen på vår uteplats sommartid. Han är som en riktig skogsmulle här nere, är ute och fixar hela dagarna.

I morse när vi satt vid köksbordet och åt frukost ser jag att Kent försvinner in i tankarna. Efter ett tag säger han - Du det kommer att bli svårt att sälja det här stället. Ja vi får väl se hur länge vi orkar ha det kvar. Vi har en stor tomt och det är ett evigt underhåll, vi har väl kvar det så länge vi orkar sköta två ställen.

Herre Gud hur jag låter. Det är tydligt att jag börjar bli gammal och nu verkar det som jag plötsligt börjar inse det också.

Nej, nej nu kan jag inte sitta här och prata med mig själv längre. Går till köket och donar i stället för när maten är klar väntar 20 pelargoner på att bli omplanterade. Jag älskar pelargoner, det är kanske ännu ett ålderstecken. Strunt samma.