annicalh

I dag grep tristessen för hårt grepp om mig så jag smet iväg in till Sollefteå efter lunch. Vi är ju naturligtvis inte tvingade att vara här alla dygnets 24 timmar men det är klart att det är bättre att följa schemat och gå på föreläsningar än att smita iväg.

Jag ville åka till pappas grav och göra lite höstfint där så jag tyckte att jag hade legala skäl. Jag var också på en skrubbaffär som har diverse billigt rat. Det blev rat för hela 280 kr, bl.a. en röd kandelaber för 69 kr som säkert blir fin på köksbordet till jul.

I förmiddags var jag på en föreläsning om stress. Det var en mycket färgstark kvinna som föreläste. Jag är nog lite yrkesskadad, har varit på massor av föreläsningar genom åren så det blir lätt en blandning av att lyssna på innehållet samt att analysera den som håller föreläsningen. Den här damen var mer en rolig estradör än en bra kommunikatör.

Jag ställde en fråga - Det finns ju olika typer av stress, en där du känner att tiden inte räcker till för allt som ska göras typ städa, handla, fixa fest osv. Så finns det den när du inte kan sova för att du ligger och ältar alla problem som du har att ta tag i och känner att både tid och idéer saknas. Min fråga var, angriper du båda dessa typer av stress på samma sätt.

Svaret jag fick var - Ja nu är ju inte jag någon professor inom området, men det är ju bra att du har funderat.

Det svaret gjorde att jag tappade lusten att gå på fortsättningen som var efter lunch. Jag har lärt så mycket via jobbet, hur vi ska jobba med våra medarbetare och deras arbetssituation och arbetsvolym så att jag tror nästan att jag kan mer än vissa av personalen här. Besservisser varning kanske eller.... ;)), nej.

Nu sågar inte jag Österåsen, absolut inte. Jag har kommit till många insikter den här veckan när det gäller min sjukdomsbild kontra kost, motion och medicinering. Dom har förklarat att jag ska äta medicin för min diabetes och att den skonar bukspottkörteln så att den håller längre. Läkaren har skrivit ut nya piller åt mig. Jag trodde att det bästa var att kostbehandla eftersom min läkare inte skrivit ut nya piller trots att jag berättat för honom att jag inte kan ta de som han ordinerat. Men så är det inte. Det ska vars både och. Jag har också fått veta att min suddiga syn kan bero på att jag ofta går med för höga sockervärden, jag trodde att det i första hand var behov av nya terminalglasögon. Jag har också fått veta att man regelbundet ska kolla ögonbotten, det är det ingen som sagt eller kallat mig till.

Ja det blir bra det här, nu åker jag hem i morgon med ny medicin och ett eget kost och träningsprogram som ska följas under de fyra veckorna tills jag är tillbaka här igen.

Tillbaka till pappa.
Tänk att han bara var 50 år när han gick bort. Jag som då tyckte att han var ganska gammal, han hade ju levt nästan hela livet. I dag har jag som 56 åring ett annat perspektiv på ålder. Det finns ännu massor kvar att uppleva. Tänk också att alla minnen kan vara så glasklara trots att det är 30 år sedan han var med oss. Ja det är väl så att man minns det man vill minnas, det andra är väl för länge sedan förträngt.

Kram till er alla, vi hörs.