annicalh

Skriven av Annica R Malmberg

Kan den coacha - motivera mig att minska i vikt?

Jag har under nästan hela mitt vuxna liv varit överviktig sånär som på några år för ca 10 år sedan. Det som fick mig att känna motivation den gången var min önskan att ge tillbaka den Annica som Kent hade valt ca 20 år tidigare.  En Annica som var smärt och aktiv när det gällde det mesta. En Annica som hade egen MC, en Honda 500. Jag orkade och fixade allt på den tiden.




Exakt en sån här hade jag fast jag hade köpt ett 4 till 1 avgassystem så att det bullrade lite mer.

Vad är jag i dag, jo en passiv gammal tant. Varför tillåter man sig att blir så. Vem är det jag är dum med - Bara mig själv.




Vart sitter skönheten i dag. Ja kanske under skalet, jag intalar mig det i alla fall.

Nu tänker inte jag i första hand på en vikminskning för skönhetens skull. Jag vill blir aktiv igen, känna ork och lust för äventyr.

I dag är Kent nere i stugan och åker skoter. Ska du inte följa med säger han, vädret är underbart. Nej säger jag, jag stannar hemma och donar lite. Vad har jag donat med? Mina böcker, har läst några timmar. Jag orkar inte dona, jag är baske mig helt passiv. Det känns tungt att vara så ärlig med sig själv.

Varför skrev jag rubrikten Ta skit och gör om det till Guld. Jo därför att det är en bok jag läser just nu. Har fått den via jobbet, mycket inspererande faktisk. Kan jag kanske ta lärdom av den och lyckas blir mer aktiv, få mer ork.

I den här boken står det bl.a
- Hur blir man en person som andra lyssnar till? Jo man ska vara

- Ärlig
- Framsynt
- Inspirerande
- Kompetent

Mitt arbets-jag har nog dessa egenskaper, det har gått skapligt. Upplever att många lyssnar på mig.

Men hur är det med mitt privata jag. Hur ärlig är jag mot mig själv. Hur framsynt är jag osv. Det finns nog inte mycket av det för jag lyssnar ju inte ens på mig själv. Kanske har jag lyssnat i dag när jag gick med i Viktklubben.se. Äntligen har jag varit ärlig mot mig själv. Har tydligt talat om vad som händer i framtiden om inget görs mm.

Bilden ovan när jag sitter vid pookanten på Holliday Inn i Chiang Maj ska var min ledstjärna. Den ska varje dag ärligt tala om vad som händer om inget görs nu.

Mina barn säger ofta att jag är den finaste mamman som finns. Ja det kanske jag är men ska vi vara ärligt så menar dom säkert inte skalet, det yttre. Det fina ser dom säkert under ytan.

Nu när jag äntligen ska vara ärlig med mig själv innebär att jag också kommer att vara ärlig mot er som läser min blogg. Inte för att bikta mig eller få stöd utan för att bloggen oftast fungerar som min dagbok.

I dag går startskottet.

Jag väger i dag 83 kilo, är 163 cm lång, vilket gör att jag har ett BMI på hela 31,2. Ett så högt BMI innebär att jag klassas som kraftigt överviktig. Mitt midjemått är en jättestor väckarklocka som ska minna mig om risken för hjärt och kärlsjukdommar. Varför i fridens dar har jag inte vaknat tidigare när jag borde blir väckt varje dag när jag ska klä på mig, inga byxor är stor nog i magen snart. Hur kan man undgå det så många år, helt otroligt.

Hade jag varit lite smalare så jag fått på mig mina täckkläder och då hade jag kanske följt med Kent på en skotertur och suttit ner på sjön vid stugan nu och kisat mot solen. Vad hade jag helst velat göra i dag. Det är klart att jag skulle vilja sitta där nere i solen och friska luften. Jag lurade mig själv och alla andra när jag sa att jag ville vara hemma.

Jag är glad att jag äntligen har vaknat. Nu ska det blir en annan Annica som ska vara 100% ärlig mot sig själv och även omgivningen. En Annica som ska vara rädd om sig själv. En Annica som ska behålla hälsan och finnas kvar i många aktiva år till.

Det som ska peppa mig är den känslan som jag kommer att få i samband med att kilona trillar av, när jag känner att jag orkar. Den här gången ska jag pga. min ärlighet mot mig själv fixa det här.